Minivättern

Vättis har alltid haft myror i brallan. Det förstod Vättis mamma redan i magen. Och sedan Vättis kom till familjen blev huset i Motala aldrig riktigt som förut. Sängen blev en studsmatta, hallen blev en hockeyrink och köksbordet blev en prispall där Vättis med dans firade väl utförda bus. Ibland gick en vas i kras och föräldrarna blev ledsna. De tänkte att allt spring i benen berodde på den makalösa mängd släta bullar som mamman åt när hon var gravid. Själv drömde Vättis om ett äventyr, fritt från ömtåligt porslin.

En dag kom en man i kavaj förbi familjens hus. Han skulle cykla runt den stora sjön och att få följa med på ett sådant påhitt tyckte Vättis lät som unikt god idé. Föräldrarna var först tveksamma, men till slut sa de ja. Vättis knäppte snabbt på sin hjälm och studsade ner i mannens cykelkorg. De sa hejdå till mamma och pappa och med den varma vinden i ryggen fick de snabbt upp en väldig fart. Ståtliga klippor vilade över skogarna. Den stora sjön bredde ut sig så långt ögat kunde nå.

Men vid Tivedens backar började mannen bli trött. Svett droppade från panna. Kavajen åkte tillslut av. Så Vättis hoppade ned på marken och började putta på, men på krönet av en backe tog cykeln plötsligt fart och mannen i kavaj for snabbt iväg. Vättis blev ensam kvar.

Till en början blev Vättis lite ledsen. Men så här efterhand blev tiden i Tiveden inget annat än en succé. För strax norr om Karlsborg stötte Vättis på en familj som skuttade runt och ropade halleluja till alla förbipasserade cyklister. Familjen tog Vättis under sina vingar och lärde ut allt om att hurra och hur man gör för att vara snäll.

När Vättis hoppat och hejat ett tag gick kraften långsamt ur benen. Då fick Vättis en slät bulle bakad med familjens hemliga recept och kraften återvände starkare än någonsin. Kanske var bullarna svaret på gåtan hur familjen klarat av att peppa cyklister i över femtio år. I skogarna kallade man familjen för eldsjälar och Vättis tänkte att det var därför familjen lyste av värme varje gång de log.

Så fort mannen i kavaj upptäckte att Vättis var borta cyklade han tillbaka till Tiveden. Men Vättis, som hade så roligt, ville först inte åka tillbaka. Här hade Vättis äntligen fått chansen att dra nytta av all sin energi. Men när skymningen närmade sig började Vättis sakna sina föräldrar och bestämde sig för att återvända hem. Och när skenen från husen i Motala tonade upp sig i natten fällde Vättis en liten tår av lättnad. Väl hemma kramade Vättis sin mamma och pappa och sa: ”Varje år när människor kommer hit från när och fjärran för att cykla runt den stora sjön ska jag bege mig ut och peppa alla som känner sig trötta. Om jag själv förlorar min energi så kan jag äta en slät bulle”.

Föräldrarna log. Än idag står Vättis fast vid sitt ord. Och sedan dess har ingen sett Vättis stå helt stilla.